Lyrics: Nordman. Främlingen.

Och det kom en man till byn just den dagen vintern slog till,
nar den forsta snon fargat himlen gra,
och man undrade vem det var.
Det fanns styrka i hans blick av den sort de inte forstod.
Det fanns nat som skramde och nat som bad,
det var bara faran de sag.
pa en plats dar allt star still, dar ar radsla storre an mod,
Dar blir otryggheten en egen varld
dar en framling inte far plats.
Och i yrsnon stod han tyst nar han sag hur det skulle bli,
for ur radsla vaxer fientlighet
och den vaktar pa sitt revir.
Blir man fodd till framling, vad hander sen?
Och han kande att han forstod.
Men i yrsnon stod han kvar, nar hans fotspar suddades ut.
Det fanns inget att ga tillbaka till

fran den dagen vintern slog till.
Allt han horde var sin egen rost, och den sa att han skulle ga.
Dit han kommit var det vinter jamt, men han maste leva anda,
Pa en vag till ingenstans sag han livet fara forbi.
Han sag dod och karlek och allt han dromt,
men han kande att han var fri.
Han var fri for han var dar, nar han ville kunde han ga.
Men han maste leva sitt eget liv.
Kanske var han hemma anda.
Och i yrsnon stod han kvar, nar hans fotspar suddades ut.
Det fanns inget att ga tillbaka till
fran den dagen vintern slog till.